Varför?
Svaret på frågan ”varför lämnade du yrket som rektor” är inte så enkel. Det finns många svar på den frågan. Men jag hade alltid en känsla av att vara otillräcklig. Jag jobbade mycket med mig själv och tänkte att med tiden ger känslan med sig. Men det blev bara värre. Som mamma är en sak, men som chef och ledare i skolvärlden var något annat och de två tillsammans ”åt upp mig”.
Utmaningar har alltid triggat mig, så det var inte det. Det kändes som om att det inte spelade någon roll vad eller hur jag gjorde så var alltid någon besviken. Jag vet, så är det att vara chef. Men många beslut fattades med en oro i magen och många gånger var de påtvingade av skäl jag inte kunde påverka. Jag hade fint stöd, men jag kände sällan att det var jag som ”styrde skeppet”. Allt det där tärde hårt på mig och till slut försvann jag som person. Jag var inte längre mig själv. Jag var inte glad inombords även om jag skrattade och log utåt. Till slut fick även min älskade Martin också nog av att se mig varje kväll ha ångest och oro för vad som skulle ske dagen därpå. Jag var konstant i katastrofläge och det var inte hållbart för mig men det tog tid att acceptera. Jag såg det som ett misslyckande.
Jag började då skriva på manuset jag påbörjat under föräldraledigheten åtta år tidigare. Kvällarna blev bättre. Jag kände mig mer avslappnad och tillfreds. Drömmen återupplivades och då sa min sambo de magiska orden ”Ankan, är det inte dags för dig att bli författare på riktigt”. Och på den vägen är det. Jag sa upp mig utan att leta efter något nytt arbete. Till en början sa jag inte min dröm och mål till utomstående. Det var och är genant att tro på sig själv. Men faktum är att jag tror på min bok och jag tror också på att jag kommer lyckas som författare J Om jag inte själv tror på mig, vem ska då göra det? Min sambo är min största support, vilket såklart är viktigt, men jag kan inte förlita mig på att han ska dra mig framåt. Jag måste själv göra jobbet att förlita mig på mig själv. Det har jag gjort i alla andra situationer i mitt liv, så varför skulle detta vara annorlunda? Sedan är jag ödmjuk i att det är svårt. ”Nålsögat” är otroligt litet men omöjligt är det ju inte. Andra lyckas ju, eller hur?
Har du någonsin drömt om något som blivit verklighet? Berätta gärna!
Kram
Angelica
Lämna ett svar