Som barn drömde jag om att flytta till en större stad, jobba som flygvärdinna eller som frisör. När jag var ungefär 11 år väcktes ett intresse för hår och smink. På den tiden fanns inte Youtube eller andra kanaler att ta till hjälp för att lära. Det fanns tidningar och jag prenumererade på Frida och Vecko revyn i många år. Det lade grunden sedan övade jag på vänner och mammas kompisar medan de spelade kort. Det säger en del om att när intresse väcks, kommer ett driv och en envishet i att lära och därmed bli bra på något. Och så har mitt liv fortsatt. Har jag fått en idé eller en tanke så hittar jag vägar att nå dit. 

På min tid var det svårt att komma in på frisörlinjen och vägen dit var inte helt rak och lätt. Men jag kom in och fullgjorde min utbildning samtidigt som jag brottades med psykisk ohälsa och en ätstörning. Jag arbetade också på en Ica butik och på två salonger under tiden. Jag behövde pengar eftersom jag flyttat hemifrån. Jag älskade jobbet som frisör och tävlade till och med. I det växte behovet av utmaningar. 

Jag började studera till lärare parallellt och tänkte att ”det är bra att ha något att falla tillbaka på när jag blir pensionär om kroppen inte håller”. Men det visade sig att läraryrket var mer spännande än så. Jag slutade på salongen och tänkte då att läraryrket var mitt kall. Därefter väcktes intresset för utveckling och ledarskap och rektor blev min nästa utmaning och roll. 

Dröm och steget till verklighet

Jag har också alltid fascinerats av språkets starka inverkan. Alltid skrivit och läst mycket. Bara skrivit för mig själv. Under min andra föräldraledighet påbörjade jag skrivandet på en bok då jag var rastlös. Föräldraledighet är inte min starka gren… Drömmen om att bli författare har funnits i mig sedan småskolan och jag lärde mig skriva. Men det vågade jag aldrig uttala för någon förut… Rollen som rektor och livet som mamma med barn i två olika städer gjorde att mitt fokus på bokskrivandet pausades. 

En dag tog det stopp. Jag insåg att jag inte längre hade något driv, lusten för utmaningar försvann, kreativiteten för lösningar försvann också. Jag var inte längre sprallig, glad eller ens levande. Jag var mer som en maskin som körde på efter ett program. 

Till slut insåg jag att det var dags att tacka för mig och göra något nytt. Jag sa upp mig. Jag hade ett mål. Att skriva min bok, att bli författare. Ett halvår senare var manuset klart tack vare ett fantastiskt stöd av min sambo, vänner och familj. Sedan anlitade jag även en redaktör som läste, korrigerade och kom med synpunkter som väckte insikter. 

Jag har lärt mig massor på denna resa som bara börjat. Vill du följa med på den? 

Följ då mig här på min blogg. Där berättar jag om hur det varit och är att skriva. Även hur det är att ge ut sin bok själv utan förlag bakom sig. Berättar även om tankar och känslor som kommer till en när detta sker. För det är inte lätt men väldigt häftigt och kul!