Hur vågade jag?
Jag får ofta frågan hur jag vågade säga upp mig. Svaret är att jag inte såg det ur det perspektivet alls. Jag såg det inte som att jag avslutade något, mer att jag ville vara på väg till annat. Jag såg det som en möjlighet att testa någonting nytt då det jag gjorde inte längre gav mig energi. Sedan har jag en stöttepelare hemma till sambo som älskar och drivs av risker. Vi är två gaspedaler som kompletterar varandra bra på många plan. Många skulle nog vilja påstå att det vore bra om det fanns en broms ibland också. Utåt sett ser det ofta ut som om vi stressar och kör på utan att tänka efter, men så är det inte riktigt. Vi lyfter idéer och tankar som får gro och växa till sig, sedan hittar vi lösningar till scenarios ihop och sedan berättar vi för andra när vi tagit beslut. Det kan gå fort ibland, men helt ogenomtänkt är det oftast inte.
Jag drivs av utmaningar och är inte rädd för att arbeta hårt. Det är roligt, inspirerande och det ger mig energi att förändra och utveckla. I skolans värld talar vi ofta om utveckling men att förändringarna, som då hör till för att driva utveckling, är det som utmanar och skapar oro. Där skiljer jag mig åt som person. Jag älskar förändring. Jag tror att det bottnar i att jag inte finner genuin trygghet och ro i andra personer, platser eller materiella ting. Jag är trygg i mig själv och vet hur jag reagerar, agerar och löser situationer som kan uppstå. Jag kan luta mig tillbaka på mig själv och vilar i det.
Jag tänker att detta bottnar i att jag varit på botten. Jag vet att det går att ta sig upp igen. Jag är beredd på känslor som i och med det kan uppstå och jag vet hur jag ska hantera dessa. Jag har gjort det förut och tänker att jag kan göra det igen.
Visst tvivlar jag på om jag gjort rätt ibland. Men jag ångrar inget. Tar man nya vägar öppnas också nya dörrar och möjligheter. Sedan kostar denna nya resa på ekonomiskt såklart men den ger enorm energi och kraft. Det är nyttigt att ”starta om”. Det är nyttigt att få perspektiv och uppskatta saker du innan tagit för givet. Det är så lätt att bli bekväm, överleva dagen och glömma bort den du är. Jag vill mer, jag vill känna att jag lever, att det händer saker och då krävs förändringar.
Jag vågade ta steget ut i det okända för att jag behövde det. Jag behövde ny energi, nya utmaningar för att känna mig levande igen. Det förtjänade jag, min sambo och mina barn. Vi förtjänar alla att må bra och ha ett rikt liv.
Jag säger inte att jag aldrig kommer vilja tillbaka till skolans värld igen. Det finns saker jag saknar med den också. Men så är det ju också, du uppskattar saker när du ”förlorar” dem, eller hur?
Kram på er
Lämna ett svar