Dags för foto
Igår var det dags för foto. Jag funderade en stund på vem jag kunde ta kontakt med gällande fotografering. Det är en sak att ta kort i ”vanliga” sammanhang. Jag brukar då inte bry mig så mycket men det här känns mer allvarligt och avgörande. Dessa ska bli en del av hela resan och följa med mig överallt under signeringar, release, reklam osv.
Fokus var ”smaragden” givet bokens titel. Men även väva in min författarprofil. Fotografer är proffsiga och jag respekterar deras arbete högt då jag själv är kass på att ta kort. Jag minns det så väl från den tid då jag arbetade tätt ihop med dem. Man hade idéer som prövades, sedan testades andra och plötsligt kom helt nya tankar som oftast blev bättre än de man först tänkt. Lite så blev det också igår.
Att stå framför någon som riktar all fokus på dig är speciellt. Det gäller att vara fokuserad men samtidigt avslappnad. Att röra en arm, en hand eller hakan några millimeter kan vara avgörande för hur bilden blir. Man sitter eller står i en vinkel som känns allt annat än naturlig men på bilden ser det både bekvämt och snyggt ut och då gäller det att lita på den bakom kameran.
Extra kul var det att träffa Carro igen. Fotografen är en tidigare lärarkollega. Många år har passerat och mycket har hänt för oss båda sedan sist. Carro har fotograferat både mig och min äldsta son för många år sedan. Märkligt att jag inte direkt kom att tänka på det i valet av fotograf. Men så kan det vara och även om jag än inte sett resultatet så känns det mycket bra just nu.
Under skrivandet tänkte jag faktiskt på Carro. Ett av de första minnet jag har av henne är när hon hade läst ”Fifty sades of Grey” och var frustrerad över hur dåligt skriven den var och sa något i stil med ”biter hon sig i läppen en gång till blir jag galen”. Faktum var att även jag då läste den och var av liknande åsikt. Detta pratade vi såklart om under plåtningen och skrattade gott. Så när sexscener skrevs i ”Smaragden”, var jag noga med att ingen biter sig i läppen…
Location för session var hemma hos en fin vän. Där känner jag mig som hemma och det hjälpte mig mycket. Tack Yasemin och Pontus för att jag fick vara hos er. Ni har alltid stöttat och trott på mig. Många textrader har också skrivits hemma hos er och är därför en stor av manusets process. Tack fina Yasemin!
Kram från mig så länge
Lämna ett svar