Ätstörd

Ätstörd

Yes, jag har varit sjuk. Jag minns faktiskt inte när allt startade. Jag vet bara att jag fortfarande var ett barn när jag blev fixerad över min kropp och hur den såg ut. Jag minns att jag noterade att jag inte såg ut som många av mina vänner och detta redan vid 9–10 års ålder. Som vuxen förstår jag dock att det inte är hela sanningen. Mycket händer i kroppen i puberteten och alla hamnar där olika. Sedan blev jag fixerad och inspirerad av ideal som då var beniga modeller. På den tiden såg man sällan annat än tydligt markerade nyckelben, insjukna kinder och långa, raka och slanka ben med stora knäskålar. Då var inte webshoppar aktuella utan man köpte kläder i butik eller via postorderkataloger. Även där såg modellerna lika ut. 

Jag ville se ut som dem. Jag blev fixerad av att det och trodde det var så jag skulle bli lycklig. Det var så jag skulle bli någon och något. Det gick också fort att bli smalare. Jag minns känslan av lättnad och eufori när kläder börja sitta lösare för att sedan bli för stora. 

Människor i min närhet började märka och kommentera. Inte i positiva ordalag, men jag blev ändå glad och kände mig lyckad. Detta pågick i många år och smalhet övergick till benig eller mager. Dock inte i min egen värld. Jag såg enbart veckad hud på magen när jag satt, för stora överarmar eller breda vader. Att mina vader var större i omfång än mina lår var inte positivt eller varningsklocka på något vis. 

Jag tänker inte berätta hur jag lyckades gå ner eller hålla mig mager i så många år då jag finner det oväsentligt i sammanhanget. Jag vill inte på något vis väcka sjuka idéer hos någon, tvärtom!

Jag var 25+ när jag äntligen förstod hur allt låg till egentligen. Jag hade innan genomgått flera behandlingar och fått professionellt stöd men som bara hjälpte en kort stund. Det var när jag fick förståelse för näringsläran och vad mat gör kopplat till energi som det vände. I samband med det hittade jag också svaret på varför jag betedde mig som jag gjorde. Varför jag var besatt och varför jag kontrollerade mig själv på ett destruktivt vis.

Det var inte lätt och det tog många år att bli helt fri. Det kostar på mycket att rannsaka sig själv och bryta sina beteenden. Det innebär ångest, känslor av rädsla och oro. Prata om det blev till slut min räddning. Men jösses vad jag ältat J Tack alla som orkat lyssna genom åren!

Idag tror jag inte att jag skulle fått diagnosen anorexi alla de gånger jag blev inskriven i behandlingar. Det finns fler diagnoser kopplade till ätstörning nu. Jag sammanfattar själv mitt beteende som ätstörd. 

Idag är hälsa viktigt för mig. Inifrån och ut. Näringsläran har gett mig kunskaper och hjälper mig att äta bra och näringsrikt. Jag äter allt och är noga med att få i mig bra saker. Jag älskar att träna och röra på mig. Det är inte kopplat till utseendet på samma destruktiva vis som förut. Jag är också väl medveten om att jag inte kan experimentera med olika dieter då det lätt kan bli destruktivt. Idag är mitt fokus att känna mig stark och pigg. Jag är lyhörd på signaler som kroppen ger knoppen, eller tvärtom. Det jag gör ska vara hållbart.

Men ja, jag är 40+ och kroppen förändras i och med åldern också såklart. Nu kommer andra signaler som är nya. Då läser jag på om det, testar nya träningsmetoder och äter mer protein mot för innan. Sömn är också en sak som under de senaste åren blivit mer viktigt för mig. Nu sover jag betydligt fler timmar än 4 som tidigare var standard för mig. Träning för mig är återhämtning. Det ger energi och kvalitativ vardag. Jag blir heller inte stressad av att inte orka eller hinna med ett träningspass. Men jag vet att om det går mer än en vecka utan träning blir jag låg. Tappar energi och motivation. Då hittar jag nya rutiner som gör träningen möjlig. Det behöver inte vara långa eller avancerade saker, det kan räcka med 30 min och utan redskap. Allt är bättre än ingenting. När jag reser ser jag alltid till att ha med löparskor, gummiband, hopprep och liknande saker som inte tar plats. 

Som vuxen förstår jag att det är saker i min barndom som utlöst ett kontrollbehov. Mitt sätt blev maten och vikten. Eftersom jag var så ung, tror jag också att det blev svårare att bryta eftersom jag inte visste annat. Jag identifierade mig med ett visst beteende och ett utseende och var rädd för att ”bli någon annan”. Jag var också rädd för andras reaktioner på mitt ”nya jag”. 

Idag har jag hittat balans. Eller det har jag haft länge gällande kropp, träning och kost. Jag är helt fri. Fjärilen symboliserar känslan av frihet för mig. Det är också något fint med att de innan varit instängda i sin puppa och sedan ”blommar” ut till vackra flygande varelser i samband med att våren och sommaren är på ingång.

Arbete är ett annat kapitel och kopplat till prestation. Det är både en styrka men har också kostat på en hel del genom åren. Det tar vi en annan gång.

Smaragden är ingen biografi. Det finns inspiration från mitt liv, men ingenting i den är helt taget från verkligheten. Att skriva den har väckt känslor och ibland tårar. Framför allt hopp om att destruktiva beteenden går att vända. Det går att må bra trots att det ibland kan kännas omöjligt. 

Kram på er,