Internationella ätstörningsdagen
Hej,
Idag, 2 juni, är det Internationella ätströrningsdagen.
Att vara ”ätstörd” innebär inte att det behöver synas på utsidan. Det finns så många fler lager och varianter av denna sjukdom. Jag minns också att jag ”gömde” mig bakom företeelsen om att jag inte var ben och skinn, som så många som även jag, såg på bilder. Visst, nu när jag ser tillbaka så ser jag att jag var jag mager, men inte extremt mager, som de jag jämförde mig med. Jag förtjänade inte att kalla mig för anorektiker. Idag vet även sjukvården mer och har fler diagnoser inom området.
Jag minns också att jag såg det som ett misslyckande att inte ”lyckas” bli extremt mager. Idag vet jag bättre. Man finner inte lycka och välbehag av att plåga sig själv på det viset och sträva efter sådana mål. Tvärtom.
Att vara ”fri” är så enormt skönt och härligt. Varje dag är jag tacksam över att jag till slut tog emot stöd och därmed vågade ta chansen att bli frisk och fri. Någon sa till mig ”Våga prova. Du vet ju att du kan gå tillbaka till detta igen om du föredrar det”. Det kan låta märkligt men de orden har fastnat och de gjorde också att jag vågade följa behandlingen och därefter förstod jag också hur skönt det nya livet var. Det är det fortfarande.
Att kontrollera mat förstör så mycket mer än utsidan. Tankar och känslor spelar dig ett spratt. Du går som i en dimma och får en rad andra symptom som du också blir så van vid att de inte spelar dig någon större roll. Jag minns att jag kände det som att en helt ny värld öppnades för mig när jag började få i mig näring.
Jag har nog alltid varit driven. Dock var jag det mycket för att bevisa för andra att jag var duktig eller lyckad (vad nu det innebär). Sakta och säkert började jag förstå att jag var sådan. Jag ville saker, jag kunde saker och jag var värd de sakerna och känslorna. Saker började då också gå bättre. Jag förstår nu att det beror på att huvudet är med på ett annat sätt. Det är inte bara kroppen som behöver näring, hjärnan behöver det också.
Jag minns också att jag började acceptera och uppskatta min kropp och personlighet mer och mer. Min största farhåga var att kläder skulle börja sitta tajt och att jag skulle vara, eller känna mig ful. Inte ens det gjorde jag. Jag upptäckte också att min personlighet inte satt i hur vida smal jag var. Jag var densamma men gladare, spralligare, mer kreativ och ännu mer driven.
När jag till slut började fråga mig själv hur jag hamnat i det destruktiva startade en ny resa. Den var extremt tung men oerhört viktig för att bli helt ”fri”. Jag var tvungen att bryta med en person som egentligen, enligt normen, ska vara en nära hela livet… Det var svårt på många sätt då den finns bland andra personer i min närhet. I början tvingades jag utebli från många olika traditioner och evenemang. Jag berättade inte till en början för så många varför. Ville inte förstöra för andra. Detta var ju min resa och mina upplevelser, inte deras. Jag blev såklart därför missuppfattad och det tolkades som att jag höll mig borta.
Jag har alltid varit social och jag älskar att vara med där det händer saker. Därför förstärktes andras bilder av mig som att jag blivit annorlunda. Det blev fel och idag kan jag förstå att jag kanske borde berättat och förklarat mig. Men jag hade inte verktygen, jag var inte redo, det var för många sår som skulle rivas upp om jag berättade varför. Jag gjorde och gör än idag detta med respekt för den personen då jag också nu förstår att den inte gjorde saker med avsikt att såra mig. Den har bara inte förmågan att förstå eller se. Den har en annan bild på saken än jag har. Det respekterar jag fortfarande. Men att inte känna sig älskad och viktig som barn sätter sina spår. För mig blev dem djupa. Idag är det ärr men faktum är att de lätt kan dras upp och jag agerar än idag knasigt på grund av det.
Men jag är den jag är idag tack vare det. Jag vet att jag klarar mig. Jag kan ta hand om mig själv och jag tar mig upp ur svåra situationer. Det tog lång tid innan jag släppte in människor på riktigt och det tog ännu längre tid innan jag litade på personer fullt ut… Det tog tid innan jag kunde låta någon älska mig och visa det på riktigt. Jag trodde verkligen inte att jag var en person som någon kunde älska. Jag har fortfarande svårt att ta emot beröm och komplimanger. Det är svårt och det kryper i kroppen på mig när någon säger något snällt. Men alla har vi väl utmaningar som vi måste jobba på under hela livet?
Som slutord vill jag säga: Ja, det går att bli helt fri och frisk från en ätstörning. Det är jobbigt och utmanande men det går. Livet blir så mycket mer än ord kan beskriva när du vågar ta dig ur skiten.
Många kramar/ Angelica
Lämna ett svar